President Martti Ahtisaari har avlidit i en ålder av 86 år i dag den 16 oktober i Helsingfors. Ahtisaari innehade republikens högsta ämbete i bara en period, men hans internationella karriär före och efter presidentepoken har få motstycken i vårt land.
Han är den hittills enda finländare som tilldelats Nobels fredspris.
Ahtisaari kom in i finländsk politik som en outsider, och gick medvetet in för en ny presidentroll – hur väl han trivdes i den är svårare att utröna. Han var dock den förste president som valdes genom direkt folkval, ett förfarande som vi idag finner fullkomligt självklart.
Folkskollärare med norska rötter född i Viborg
Martti Oiva Kalevi Ahtisaari föddes 1937 i Viborg. Hans släkt hette ursprungligen Adolfsen och hade invandrat från Norge; fadern som var militärtekniker blev finsk medborgare 1929 och förfinskade släktnamnet två år före Marttis födelse.
Unge Martti växte upp i Kuopio och Uleåborg, var aktiv inom KFUM (Kristliga föreningen av unge män) och blev socialdemokrat som 19-åring. Efter studentexamen från Uleåborgs lyceum och beväringstjänst med reservofficersutbildning studerade han till folkskollärare.
Efter bara ett år som lärare i Uleåborg fick Ahtisaari år 1960 infallet att svara på en annons, där svenska KFUM sökte en rask medhjälpare till ett biståndsprojekt i Pakistan. Ahtisaari svarade på annonsen, och arbetade i tre år som föreståndare för ett elevhem vid ett institut för fysisk fostran i Karachi.
Erfarenheten av en lång utlandstjänstgöring, under en tid då största delen av finländarna knappast varit utanför hemlandets gränser, kom att bestämma hela hans fortsatta bana.
Afrikanska erfarenheter
Martti Ahtisaari återvände till Finland 1963 och började studera vid Helsingfors handelshögskola. Med sina utländska erfarenheter var det klart för honom att engagera sig i internationella frågor, – det var vid 60-talets mitt som globala problem och utvecklingsarbete började intressera studenterna.
Ahtisaari var verksamhetsledare i Helsingfors internationella studentklubb och Studenternas internationella hjälp, träffade utländska studerande och knöt kontakter som senare skulle visa sig nyttiga. Bland hans bekantskaper kan nämnas Nicky Iyambo (1936-2019) från Namibia, senare flerfaldig minister och vicepresident.
Vid Utrikesministeriet inrättades år 1965 en avdelning för utvecklingssamarbete. Ahtisaari blev dess förste sekreterare. Under de följande åtta åren avancerade han till avdelningens biträdande chef. Han deltog i många samarbetsprojekt, mest i Östafrika.
År 1968 gifte sig Ahtisaari med historieläraren Eeva Hyvärinen, en tidigare skolkamrat från Kuopio. Sonen Marko föddes 1969.
Tack vare sin kännedom om Afrika blev Ahtisaari år 1973, vid blott 36 års ålder, utsedd av Urho Kekkonen till Finlands ambassadör i Dar es Salaam i Tanzania, med ytterligare några länder som sitt ansvarsområde.
Hans afrikanska kontaktnät utvidgades, och speciellt kom han att intressera sig för Namibia, som kämpade för självständighet från Sydafrika. Den namibiska frihetsrörelsen SWAPO hade en viktig bas i Dar es Salaam.
Det var tack vare sina afrikanska bekantskaper som Ahtisaari 1977 lanserades som kandidat till posten som FN:s ombud för Namibia. Han flyttade med sin familj till New York, och blev småningom specialsändebud för Namibia under FN:s dåvarande generalsekreterare Kurt Waldheim och dennes efterträdare Javier Pérez de Cuellar.
Namibias självständighet verkade ännu i 70-talets slut mycket avlägsen, och att Ahtisaari kunde slutföra denna process var ett verkligt kraftprov.
Genom kalla krigets slut undanröjdes de sista hindren, och i mars 1990 blev Namibia självständigt. Den unga nationen utnämnde Martti och Eeva Ahtisaari till hedersmedborgare.
Kulmen på Ahtisaaris FN-karriär kom 1987, med utnämningen till undergeneralsekreterare med ansvar för ekonomi och administration. Möjligen kan han ha haft siktet inställt på generalsekreterarposten, men efter Kuwaitkriget 1991 kom han att stöta sig med USA genom olika syn på politiken mot Saddam Husseins Irak.
Det erforderliga amerikanska stödet för kandidaturen uteblev, men de afrikanska länderna kunde ändå enas om en gemensam kandidat, egyptiern Boutros Boutros-Ghali.
Outsidern tog hem spelet
Även under åren i New York hade Martti Ahtisaari behållit ett fotfäste i Finland, där han 1984-86 var understatssekreterare för utvecklingssamarbete vid Utrikesministeriet. Under de här åren fördes en livlig diskussion om biståndsarbetets effektivitet, i vilken Ahtisaari tog del.
Efter FN-åren återvände han 1991 till UM, nu som statssekreterare. De många erfarenheterna från FN gav honom de ypperligaste förutsättningar för tjänsten.
Kort därpå började frågan om president Mauno Koivistos efterträdare diskuteras. Koivisto, statschef sedan 1982, hade under sina två mandatperioder verkat för en nedmontering av den traditionellt starka presidentinstitutionen. Presidentvalet 1994 skulle bli det första direkta folkvalet, sedan systemet med elektorer slopats.
Under Koivistos år i ämbetet hade Europa förändrats och Sovjetunionen upplösts, och det var en helt ny typ av roll hans efterträdare skulle axla.
En djup ekonomisk depression hade drabbat Finland, och missnöjet med politikerna var utbrett. Många såg sig om efter obundna presidentkandidater, eller åtminstone sådana som inte formats av partipolitiken.
Martti Ahtisaari fördes fram av partikretsar i Uleåborg och meddelade om sin kandidatur i början av 1993. För första gången i historien ordnade socialdemokraterna primärval för att utse sin presidentkandidat.
I valet i maj 1993, där även icke partimedlemmar fick delta, vann outsidern Ahtisaari klart över partiveteranen Kalevi Sorsa.
Först i slutet av hösten kom valkampanjen igång, men den blev intensiv. Att Ahtisaari skulle gå vidare till en andra omgång var ganska klart, men det oväntade var att han skulle ställas mot Svenska folkpartiets kandidat, försvarsminister Elisabeth Rehn. I den första omgången den 16 januari 1994 röstade 26 procent av väljarna på Ahtisaari och 22 procent på Rehn.
Både Samlingspartiets och Centerns tungviktare, Raimo Ilaskivi och Paavo Väyrynen, fick se sig utslagna. Inför den andra ronden föreföll Rehn i början ha ett övertag, men de sista veckorna skedde en svängning i opinionen.
Den 6 februari 1994 valdes Martti Ahtisaari till Finlands tionde president med drygt 53 procent av rösterna. Han tillträdde den 1 mars.
Landskapsresor och representationstvister
Den nye presidenten strävade efter en folklig framtoning, som främst kanske kännetecknades av hans landskapsresor. Även hans utrikesbesök, alltid med delegationer från näringslivet i släptåg, blev många.
Att en ny tid rådde märktes dock även i mediebevakningen - efter det första besöket i Sverige våren 1994 framträdde presidenten med en plåsterlapp i pannan, vilket gav anledning till mindre lyckade skämt.
Redan under valkampanjen hade det ställts närgångna frågor till presidentkandidaterna, och Ahtisaari hade bland annat fått svara på (med dagens mått) helt ovidkommande invändningar mot att hans son Marko gjort civiltjänst.
De stora politiska frågorna under Ahtisaaris presidentperiod blev Finlands EU-anslutning och medlemskapet i den europeiska valutaunionen.
Han var en övertygad förespråkare av såväl EU-medlemskap som den gemensamma valutan, och han erkände efteråt att han skulle ha avgått som president om utfallet i folkomröstningen i oktober 1994 hade varit ett annat.
Natofrågan aktualiserades inte under Ahtisaaris presidentår, trots att han privat ansåg att Finland likt andra västliga demokratier hörde hemma i alliansen. Senare sa han att det hade blivit för mycket på en gång att driva igenom ett Natomedlemskap vid sidan av EU och EMU.
Som diplomat hade Ahtisaari gjort sig känd för tålamod och koncilians, och det var en smula överraskande att se hur bestämt, ja envist, han höll fast vid presidentens befogenheter. Det ledde till dispyter med regeringen om representation på EU-möten.
Ahtisaari kunde säga att han som president var lämpligare att representera folket än ministrar och riksdagsledamöter, då ändå så få människor tillhörde politiska partier. Den sortens logik gick inte hem hos alla.
Vägrade delta i primärval
Det torde ha varit svårt för Martti Ahtisaari att besluta om han ville ställa upp för omval år 2000, och det dröjde länge innan han gav besked. Under slutet av 1998 visade mätningarna att hans popularitet inte var så stor – både Elisabeth Rehn och Riitta Uosukainen såg ut att få ett högre väljarstöd.
SDP:s ledning ville att han skulle fortsätta, men bland Kalevi Sorsas gamla anhängare rådde längtan efter revansch för nederlaget 1993. Där fördes nu utrikesminister Tarja Halonen fram som hela vänsterns gemensamma kandidat.
Det talades om att ordna primärval om presidentkandidaten inom socialdemokratiska partiet, en tanke som Ahtisaari fann förödmjukande. Eventuellt ansåg han också att han som president redan hade uträttat de saker som han ansåg viktiga.
Men det var först i slutet av april 1999 som han meddelade att han inte skulle stå till förfogande. Och i februari 2000 lämnade han posten, för att efterträdas av Tarja Halonen.
Vid det laget var han redan engagerad i nya internationella uppdrag. Som chefsförhandlare för Kosovo, tillsammans med Rysslands förre utrikesminister Viktor Tjernomyrdin, förmådde han den 3 juni 1999 Jugoslaviens president Slobodan Milošević att gå med på Natos och Rysslands gemensamma fredsvillkor, varvid Natos mer än två månader långa bombkrig avslutades.
Ahtisaaris insats gav både honom själv och Finland god publicitet.
Aktiv och prisad
Och under åren som följde fortsatte Ahtisaari sin internationella bana, som inspektör av Irländska republikanska arméns (IRA) vapendepåer och som rapportör om läget i Österrike efter det högerpopulistiska Frihetspartiets (FPÖ) genombrott.
Han tog plats bland ”De äldste”, en fristående grupp veteranpolitiker som arbetade för fred och lösning av varjehanda problem. Gruppen hade instiftats av Nelson Mandela, och bland Ahtisaaris kolleger märktes Jimmy Carter, Desmond Tutu och Kofi Annan.
Ahtisaari grundade även sin egen byrå CMI, Crisis Management Initiative, som år 2005 ledde förhandlingarna mellan Indonesiens regering och frihetsrörelsen i Aceh på norra Sumatra. Resultatet blev att rebellerna upphörde med sin väpnade kamp och fick långtgående autonomi.
Ahtisaari utsågs också av Kofi Annan till FN:s specialsändebud för Kosovo, men där hade han sämre framgång. Kosovo förklarade sig självständigt 2008, men Serbien och dess allierade Ryssland har inte erkänt dess status.
Den 10 oktober 2008 kungjorde norska Nobelkommittén att Nobels fredspris skulle tilldelas Martti Ahtisaari för hans insatser i fredsprocessen i Aceh, men även för ett livslångt engagemang för världsfreden.
Nobelpriset var ett av flera erkännanden som han fick för sitt verk. Redan 2007 fick han Unescos fredspris för sitt livslånga bidrag till världsfreden.
Ahtisaari drog sig tillbaka från offentligheten i september 2021 med anledning av att han insjuknat i Alzheimers sjukdom.
Lärde sig svenska i Pakistan
Minnesorden över Ahtisaari skulle inte vara fullständiga utan att man uppmärksammade hans djupa engagemang för Finlands tvåspråkighet och det nordiska samarbetet.
För Svenska Yle berättade han 2014 att han lärde sig flytande svenska under sina tre år i Pakistan. Det var han tacksam för. Han sa att utan kunskaperna i svenska skulle hans liv och karriär kanske aldrig tagit fart som det gjorde.
År 2015 tilldelades Martti Ahtisaari Nordens språkpris för sitt arbete för ett tvåspråkigt Finland.
Juryn ansåg att Ahtisaari framhävt svenskan som en viktig byggsten för Finlands nordiska identitet och som en bro till nordiskt samarbete samt att han ofta berömmer det jämlika nordiska samhället i internationella sammanhang.
Yle Nyheter: Sauli Niinistös tal till minne av Martti Ahtisaari
1 min
President Ahtisaari fick Nobels fredspris 2008
President Martti Ahtisaaris långa arbete för fred i världen.
Elisabeth Rehn och Martti Ahtisaari i Finlands första direkta presidentval 1994
Finlandssvensk borgerlig kvinna och socialdemokratisk man.
